Møter med en dikter

Thorleif Skjævesland

Artiklen er udgivet i Risør Magasinet 1998/99

 

2. del

Eyvind Johnson (1900-76)

Den første av Johnsons bøker oversatt til norsk kom i Gyldendals berømte "Den gule serie" i 1936. Boka het "Her har du ditt liv!" og den og etterfølgeren (også i Den gule serie) "Se dig ikke tilbake" skildrer proletargutten Olofs oppvekst og kamp.

Eyvind Johnson var typisk proletargutt og måtte tidlig ut i arbeidslivet. 14 år gammel hadde han allerede stått i fullt skift som tømmerlenser, arbeidd på sagbruk og på teglverk i en årrekke oppe i Norrbotten der han kom fra. Hans kanskje mest kjente bøker er "Strändernas svall" fra 1946, på norsk "Bølgene slår mot strand" (1948), betegnet som en moderne omdiktning av Odysseen, - og trilogien "Krilon" (1941-43) et allegorisk bilde av den andre verdenskrig. Han var en innbitt motstander av nazismen og var redaktør av bladet "Håndslag" som ble utgitt i Sverige og smuglet over til Norge.

For romanen "Hans nådes tid" (1960) fikk han som den aller første - Nordisk Råds litteraturpris (1962). I 1974 fikk han Nobelprisen i litteratur. Johnson hørte - sammen med navn som Vilhelm Moberg, Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson - til de svenske proletarforfatterne eller autodidaktene som de også kaltes.

Sandemose og Johnson traff hverandre så tidlig som i 1932 og ble nære venner. Dette vennskapet varte livet ut og særlig var kontakten god under krigen da Sandemose var flyktning i Sverige. Eyvind Johnson oversatte Sandemoses første bok på svensk "En sjømann går i land" i 1935. (Johnsons kone, Cilla Johnson har oversatt de fleste av Sandemoses bøker som er kommet på svensk.)

Hvordan Sandemose betraktet sin svenske venn og kollega kan vi bl.a. lese i omtalen av Johnsons første bøker utgitt på norsk: "Skal vi se oss om efter de betydeligste skribenter i Norden idag, oppdager vi at de er historikere. De vil vite hvorfor en kultur er ramlet sammen. De er ikke blåøyde nok til å sette årsaksloven under debatt, men reiser ned i fortiden for å finne årsakene til dagens ulykker. De mest kjente i Norge er vel Sigurd Hoel og Tarjei Vesaas, i Danmark bl.a. Knuth Becker, i Sverige Ivar Lo-Johansson og Eyvind Johnson. Og bakom synger gud vet hva, som snylter på tidens behov." (Dagbladet 12.11.35)

 

Eyvind Johnson om Sandemose:

Det är över trettio år sedan jag mötte Aksel Sandemose första gången. Det var i Oslo hos Rolf Stenersen, Sandemoses trofaste vän under många år. Sandemose och jag satt i en soffa och talade om böcker, om resor, om författarens møjligheter här i Norden, och om livets glädje och besvär av många slag. Jag tyckte att han var ryckig i samtalet, på en gång skarpsinnig och våldsamt skiftande, men kände starkt vad jag hade trott sedan länge: att han var en av de mest betydande diktare jag hade råkat och en, mitt i vilda fantasier, omutligt sanningskär människa.

Vi talade mycket med varandra under mina dagar i Oslo. Samtalen betydde möjligen något för honom. Dagen efter det jag kom hem från Norge fick jag ett telegram från Oslo. Sandemose var då på väg till Stockholm.

Han bodde hos oss i Råsunda en vecka. Jag försökte att föra kring honom en smula i den stockholmska världen. Jag följde honom till tidningar, som hade bett att få intervjua honom. Jag minns att en tidning skickade fram sin boxningsexpert som gjorde intervjun på sportsredaktionen - och jag tror att Aksel var stolt över att hans rykte som vildman hadde nått före honom - men intervjun var kanske en besvikelse för boxningsexperten, - den intervjuade vildmannen visade sig oväntat vara ganska fridsam.

Jag sammanförde Aksel med några av mina jämnåriga kolleger, dels hemma hos mig, dels ute på stan. Våra samtal varade oftast till långt ut på nätterna. Han fortsatte att berätta om sitt liv, ett liv där fantasi och verklighet tilsammans blev en övertygande spegling av sanning. Och när hans vecka i Stockholm var till ända följde jag honom till Centralstationen. Det var en tidig morgon efter ett väldigt omväxlande samtal, som hade varat nästan hela natten.

I bilen från Råsunda in till Stockholm fikk han plötsligt en stund af ruelse, av ångest för framtiden, han tvivlade på att han skulle kunna klara den yttre tillvaron, ekonomin och sådant. Jag visste inte vad jag skulle svara på hans självanklagelser. När jag teg sa han: Nå, vad anser du i själva verket om mej? Jag minns inte exakt min formulering, men innehållet i vad jag sa var ungefär så här: Att du är en verkligen nödvändig författare och en bra människa.

Han glömde aldrig den bilfärden. I mitt exemplar av En sjømann går i land skrev han: Du har sagt at jeg er et godt menneske, broder. Och i det exemplar av Vi pynter oss med horn som kom ut 1936, var han inne på samma sak. Där skrev han: Eyvind J. Vi kjørte engang med bil fra Råsunda til jernbanestasjonen. Aksel. (...)

Helhetsbilden av Aksel Sandemose kommer att klarna med tiden, när man allt tydligare kan se hans liv i hans verk och hans verk i en oupplöslig förening med hans väsen. Han var en av de ärligaste människor som jag har mött. Vi träffades för så länge sedan tycker jag nu, det var "på halva vägen av vår levnads bana".

Vi blev vänner med vad detta kan innebära av såväl vänbeundran som ibland besks öppen ömsesidig kritik. Men vad som var klart för mig redan i början av vår bekantskap är, att han var en av de stora moderna europeiska författarna - en av de märkligaste i vår tid.

 

Indledning

Eyvind Johnson (1900-1976)

Inger Hagerup (1905-1985)

Tarjei Vesaas (1897-1970)

Poul Ørum (1919-1997)

Knud Sørensen (født 1928)

Gunvald Opstad (født 1935)

Øyvind Bosvik (1927-1991)